Konstverket som visas på denna sida skyddas av upphovsrättslagen, vilket innebär att vi inte lagligt kan skapa eller sälja en identisk reproduktion. Detta skydd upprätthålls genom internationella avtal såsom den Bernkonventionen och genom nationella lagar, inklusive de som fastställs av Amerikansk upphovsrättslag – Titel 17. Alla rättigheter förbehållna. Återgivning av konstverk är förbjuden utan skriftligt tillstånd från WahooArt.
Denna metod följer fullt ut upphovsrättsliga regler eftersom den inte innebär kopiering eller duplicering av det skyddade konstverket. Istället är det en kreativ nytolkning – en ny målning som är influerad av originalet men inte identisk med det.
Giclée- eller canvasprint av museumskvalitet med snabb produktion och flexibla ytbehandlingsalternativ. ( Beställ handmålad reproduktion
Byt till digital bild)
Välj bland våra förinställda storlekar som motsvarar konstverkets ursprungliga proportioner.
Ange den bredd och höjd du behöver för att passa din ram eller vägg. Ett tryck kan endast beskäras, aldrig göras större än originalbilden, vilket innebär att ett format med en annan proportion leder till att en del av bilden går förlorad. Vi skickar en digital mockup för godkännande innan vi påbörjar tryckningen. Bilden som visas på denna sida visar inte den faktiska beskärningen — det är endast mockuppen som gör det.
Leverans över hela världen () på 2 veckor istället för standard 4/5 veckor. (10 november)
Crucifixion
Storlek på reproduktion
Painted in 1930 amidst a tumultuous period of artistic and political upheaval, Pablo Picasso's "Crucifixion" isn’t merely a depiction of the biblical event; it’s a visceral exploration of suffering, distortion, and the unsettling beauty found within profound emotional distress. This oil-on-wood masterpiece, housed in the Museo Picasso in Barcelona, stands as a pivotal work bridging Picasso’s earlier explorations with his later, more politically charged art – notably foreshadowing the monumental “Guernica.” The painting immediately confronts the viewer with an intensely fragmented scene, a deliberate rejection of traditional religious iconography and a bold assertion of Picasso's own unique artistic vision. It’s a world where recognizable figures are violently reshaped, their bodies contorted into unsettling geometric forms, reflecting both the physical agony of the crucifixion and the artist’s own engagement with the anxieties of his time.
Picasso abandons any semblance of realistic representation, instead employing a Cubist approach that dismantles the traditional portrayal of Christ. The figures are not rendered as idealized or heroic; they are broken, vulnerable, and profoundly human in their suffering. Notice how Jesus, Mary Magdalene, and the other thief are reduced to angular planes and sharp lines, creating a sense of instability and disorientation. This deliberate distortion isn’t simply stylistic; it's a powerful tool for conveying the emotional weight of the scene. The scale is also deliberately manipulated – Christ and his mother dominate the composition, while the figures of the soldiers and robbers are relegated to smaller, almost insignificant spaces, emphasizing their role as instruments of violence rather than individuals with agency. The use of contrasting colors—the stark whites and grays against the dark wood—further amplifies this sense of drama and unease.
Beyond its formal elements, “Crucifixion” is laden with symbolic meaning. The inclusion of seemingly incongruous objects – a bowl, a knife, and a discarded garment – adds layers of complexity to the narrative. Some scholars interpret these additions as allusions to the themes of sacrifice, violence, and earthly decay that permeate the biblical story. The bowl could represent offering or even a vessel for suffering, while the knife evokes the brutality of execution. The scattered garments suggest the stripping away of dignity and humanity. Picasso’s masterful manipulation of perspective creates a claustrophobic atmosphere, drawing the viewer into the heart of the scene and forcing them to confront the raw reality of Christ's torment. The painting isn’t about depicting a specific moment in time; it’s about capturing the essence of suffering itself.
To understand “Crucifixion,” it’s crucial to consider the historical context in which it was created. 1930 marked a period of intense political and social unrest, with the rise of fascism in Europe and the escalating tensions leading up to the Spanish Civil War. Picasso, deeply affected by these events, channeled his anxieties into his art. “Crucifixion” can be seen as a reflection of this broader sense of crisis – a visual embodiment of the pain and uncertainty that gripped the world at the time. The painting’s stark imagery and emotional intensity resonate powerfully with the themes explored in "Guernica," which Picasso would later create to protest the bombing of the Basque town of Guernica during the Spanish Civil War.
“Crucifixion” remains a profoundly moving work of art, offering a timeless meditation on themes of suffering, faith, and mortality. Picasso’s innovative use of form, color, and symbolism transcends its religious subject matter to speak to the universal human experience of pain and loss. It's a challenging yet rewarding piece that invites repeated contemplation, revealing new layers of meaning with each viewing. Reproductions of this iconic painting capture the intensity and drama of the original, making it an accessible addition to any art collection or interior space – a powerful reminder of humanity’s capacity for both cruelty and compassion.
Rekommenderad tryckstorlek för "Crucifixion" av Pablo Picasso är Large.
"Crucifixion" skildrar crucifixion, picasso, cubism, religion, suffering, fragmentation, guernica, spain, medan Pablo Picassos dokumenterade teman är surrealism, cubist fragmentation, religious symbolism, spanish civil war, anti-fascist stance, pain, suffering, sacrifice. En jämförelse mellan dessa visar hur verket förhåller sig till konstnärens vanliga motiv.
Hitta fler liknande verk till "Crucifixion" av Pablo Picasso på verkets sida Liknande verk.
I staden Málaga, Spanien, trädde en pojke vid namn Pablo Picasso in i världen den 25 oktober 1881. Han föddes av María Picasso y López och José Ruiz Blasco, en man som förstod penselns tyngd och dukens disciplin. Redan under sina tidigaste år uppvisade barnet en rastlös dragning till tecknande, en talang som tycktes manifesteras redan i hans allra första försök till tal. Hans far, som själv var målare, såg gnistan i sin son och tog på sig uppdraget att vårda denna spirande färdighet. Under sin fars vakande och disciplinerade öga lärde sig pojken grunderna i figurteckning och oljemålningens komplexitet, och bemästrade förmågan att kopiera de gamla mästarna och studera formerna i gipsavgjutningar.
Familjens väg ledde dem slutligen genom A Coruña och in i Barcelona, men dessa uppväxtår överskuggades av en tyst, tung sorg. När Pablo bara var sju år gammal togs hans syster Conchita av difteri. Detta tidiga möte med förlust lämnade ett avtryck i hemmet, en melankoli som så småningom skulle finna sin väg in i tonerna i hans senare verk. Trots tyngden av sådana sorger förblev hans tekniska framsteg häpnadsväckande snabba. Vid tretton års ålder genomgick han redan de rigorösa antagningsproven till de avancerade klasserna i Barcelona. Medan andra elever arbetade i veckor för att bevisa sitt värde, slutförde han kraven på en enda vecka, och uppvisade en precision som lämnade även hans lärare i förundran över hans naturliga begåvning.
Den unge pojkens väg ledde bort från Malagas värme när familjen flyttade till A Coruña år 1891. Det var en tid av föränderliga landskap och växande skicklighet, en period då han började navigera genom den konstnärliga utbildningens formella strukturer. Hans händer, som redan uppvisade en anmärkningsvärd fallenhet för blyerts och papper, rörde sig med en precision som ofta lämnade hans lärare häpna. Som elev vid konstskolan i Barcelona började hans talang snabbt överträffa akademiens traditionella lektioner. Han sökte alltid mer, och fann sig slutligen vid Kungliga akademien San Fernando i Madrid, där han prövade sina gränser mot mästarnas rigida förväntningar.
Skuggor föll över familjen under dessa år, särskilt när förlusten av hans syster, Conchita, i difteri lade en tung börda över deras liv. Denna sorg drev familjen att flytta till Barcelona, en stad som skulle komma att bli en central del av hans tidiga utveckling. På stadens gator rörde sig den unge konstnären redan bortom den enkla imitationen av sin fars verk. Han var en rastlös själ som ofta kände motstånd mot sina studiers strikta akademiska begränsningar. Istället fann han en djupare tillfredsställelse i att fördjupa sig i de gamla mästarnas verk, i en ständig strävan efter att finna ett sätt att se världen som var helt och hållet hans eget.
I takt med att den unge mannen rörde sig genom sina tidiga år, började en djup melankoli sippra in i hans penseldrag. Mellan 1901 och 1904 trädde han in i det som är känt som den blå perioden. Denna era föddes ur tyngden av personliga motgångar och en skarp medvetenhet om det sociala lidande som omgav honom. Han vände sin blick mot de marginaliserade och målade de ensamma, de blinda och tiggarna i dämpade, monokroma nyanser av indigo och azur. Dessa dukar avbildade inte bara människor; de fångade en känsla av isolering som tycktes eka hans eget inre landskap. Färgerna var kalla, en spegling av en värld som kändes avlägsen och skoningslös.
Vid 1904 började skuggorna att dra sig tillbaka, ersatta av ett skifte i både temperament och färgpalett. Denna övergång ledde in i den rosa perioden, som varade fram till ungefär 1906. De tunga blå tonerna gav vika för varmare, mer optimistiska nyanser av rosa, orange och rött. Under dessa år förändrades även hans motiv, med ett ofta fokuserat intresse för cirkusens figurer, såsom akrobater och harlekiner. Denna period visade en man som reagerade på världen genom sina färgers skiftande temperatur, i en rörelse från sorgens djup mot en mer nyanserad och färgstark verklighet.
När han slog sig ner i Paris 1904 var konstnärens rastlösa anda redan på jakt efter ett sätt att montera ner det traditionella seendet. Han arbetade inte i isolering; istället var han med och grundade kubismen, ett radikalt avsteg från hur en duk hade förståtts i århundraden. Detta var en period av djupgående experimenterande där den solida världen började splittras i en mosaik av geometriska former. Han strävade efter att fånga ett objekts essens genom att visa det från många olika vinklar samtidigt, och därmed bryta illusionen av ett enda, fixerat perspektiv.
Den första fasen av denna revolution kom att kallas för analytisk kubism. Under detta stadium arbetade han med en dämpad palett och dissekerade former i fragmenterade, överlappande plan, som om han utförde en visuell obduktion av motivet. Färgerna var ofta dämpade och melankoliska, vilket riktade betraktarens uppmärksamhet mot kompositionens struktur och komplexa geometri snarare än mot färgernas värme. Det var ett intellektuellt och disciplinerat förhållningssätt till själva akten att se.
Allteftersom hans idéer utvecklades rörde han sig mot den syntetiska kubismen, en fas som även kallas för kristallperioden. Detta tillvägagångssätt förde in en helt ny sorts textur i hans verk, då han började integrera collage-element som tygbitar och tidningsurklipp direkt på ytan. Denna metod gjorde det möjligt för honom att bygga upp lager av både mening och material, och han rörde sig bort från de tidigare årens rent analytiska dissektion mot ett mer konstruktivt sätt att sammanställa verkligheten. Hans arbete under dessa år speglade ett konstant, drivande behov av att ständigt uppfinna konstens eget språk på nytt.
Året 1907 markerade ett genomgripande skifte i hur världen uppfattades genom hans penseldrag. Med skapandet av Les Demoiselles d'Avignon började han montera ner de traditionella reglerna för rum och form. Detta verk signalerade ett avsteg från ungdomens naturalism och rörde sig mot en fragmenterad verklighet som snart skulle definiera en ny era av visuellt tänkande. Han var inte längre bara en observatör av världen; han högg isär den för att förstå dess underliggande struktur.
Mänskliga konflikters kaos fann ofta sin väg in i hans mest kraftfulla svar på tragedier. År 1937 nådde nyheten om bombningen av Guernica honom, ett förödande anfall mot en stad i Baskien. Denna händelse blev startskottet för Guernica, en storslagen oljemålning som fångade offrens lidande. Genom en karg palett av svart, vitt och grått skildrade han den skadade hästens ångest, de skrikande kvinnorna och den fallna soldaten. Det förblir ett tungt, monokromt svar på krigets våld.
Även under sina senare år sträckte sig hans inflytande till de offentliga torgen i avlägsna städer. År 1967 skänkte han staden Chicago en otitlad monumental skulptur i COR-TEN-stål. Denna massiva struktur, på femton meters höjd, som han menade föreställde huvudet på hans afghanhund Kabul, transformerade stadsmiljön på Daley Plaza. Den stod som en djärv, abstrakt närvaro i hjärtat av staden och bevisade att hans rastlösa anda kunde finna form i tung metall lika lätt som i olja och duk.
Hans händer fann aldrig ro i en enda metod, utan sökte ständigt nya vägar för att montera ner den värld han betraktade. Genom åren rörde han sig med en rastlös energi, där han skiftade från ungdomens disciplinerade oljemåleri till mognadens mer taktila experiment. Han omfamnade kollaget som konstform och drog in tidningsurklipp och tygbitar i sina kompositioner för att bygga lager av textur som utmanade dukens platta yta. Denna hunger efter nya former ledde honom mot den konstruerade skulpturen, där han rörde sig bortom det traditionella stenhuggeriet för att istället bygga figurer av vitt skilda material. Han var en man av många verktyg, som fann uttryck i pastellens mjuka beröring såväl som i blyertspennans snabba och beslutsamma linjer.
I takt med att hans vision expanderade, blickade han ofta bakåt för att kunna röra sig framåt. Han återvände till nyklassicismens tyngd och skapade stora, monumentala figurer med en massiv, skulptural närvaro. Detta var inte en reträtt in i det förflutna, utan ett sätt att utforska den mänskliga formens gravitation. Senare fann han sig dragen till surrealismens förvrängda perspektiv, där han använde det undermedvetnas bildspråk för att föra betraktaren in i ett drömlikt tillstånd. Han målade inte bara ett motiv; han förhörde det, ofta genom att bryta ner det i geometriska former för att visa hur vi uppfattar verkligheten från flera vinklar samtidigt. Hans konstnärskap var en ständig kamp mellan strukturens ordning och emotionernas kaos.
Ringarna på vattnet från hans kreativa liv sträckte sig långt bortom ateljéernas väggar i Paris och södra Frankrike. Genom att vara med och grunda kubismen förändrade han i grunden hur ögat uppfattar världen; han bröt de traditionella perspektivreglerna för att blottlägga en ny, fragmenterad verklighet. Detta skifte förändrade mer än bara duken; det omdirigerade hela kursen för det tjugonde århundradets konst och uppmuntrade generationer att blicka bortom tingenas yta. Han besatt en rastlös själ som vägrade att bindas av traditionen, ständigt sökande efter nya visuella språk för att uttrycka den mänskliga existensens komplexitet.
Hans inflytande sträckte sig även in i sfären för socialt samvete och globala symboler. Genom sitt djupa engagemang för fred bidrog han till att förvandla duvan till en universell symbol, en gest som länkade hans personliga övertygelser till mänsklighetens kollektiva hopp. Han levde genom sitt århundrade mest våldsamma omvälvningar, från det spanska inbördeskriget till världskrigen, och hans förmåga att översätta ett sådant kaos till ett visuellt språk säkerställde att hans verk förblev en spegel av det mänskliga tillståndet. Hans inflytande var inte en enskild händelse, utan en kontinuerlig, ständigt utvecklande närvaro som formade själva väven i den moderna kulturen.
Att vandra genom salarna på Musée Picasso i Paris är som att träda in i ett helgedom där konstnärens rastlösa anda fortfarande är påtaglig. Denna parisiska institution erbjuder en djupdykning i hans tankevärldens evolution, och spårar vägen från hans tidiga, melankoliska experiment till de radikala skiften som omdefinierade det moderna seendet. För dem som söker efter hans rötter erbjuder Museo Picasso Málaga i Spanien en direkt koppling till hans ursprung, beläget i just det land som formade hans tidiga utbildning och formativa år.
I Madrid rymmer Museo Reina Sofía den tunga, monokroma tyngden av hans svar på krigets kaos. Det är här hans massiva oljemålning i grått och svart, Guernica, vilar och erbjuder en skoningslös konfrontation med lidandet i en bombad stad. På andra sidan Atlanten bevarar Metropolitan Museum of Art i New York City en betydande del av hans produktion, vilket gör det möjligt för betraktaren att möta hans mångsidiga stilar inom en enorm, internationell samling. Dessa institutioner fungerar som de främsta väktarna av hans visuella språk och bevarar fragmenten av ett liv ägnat åt ständig förnyelse.
1881 - 1973 , Spanien